Det finns musik som fungerar bäst när orden nästan försvinner in i ljudbilden.
SE är inte riktigt sådan musik.
Här får texterna väga tungt. Inte för att varje rad behöver vara komplicerad eller för att varje sång måste förklara allt, utan för att orden bär en viktig del av riktningen.
En bra textrad ska kunna stå kvar även när instrumenten tystnat.
Den behöver inte vara högljudd. Ofta är det tvärtom de enklaste orden som kräver mest arbete. Hem. Hand. Bord. Blod. Frihet. Minne. Plikt. Sådana ord har använts många gånger tidigare och kan lätt kännas tomma om de placeras där utan eftertanke.
Men de går inte heller att ersätta med modernare formuleringar bara för att låta nya.
I SE:s texter finns en strävan efter ett språk som känns konkret, värdigt och sjungbart. Något som kan bära både det personliga och det större sammanhanget. Det ska finnas plats för sorg utan självömkan, styrka utan poserande och stolthet utan att någon annans värdighet behöver förminskas.
Vissa texter rör sig nära hemmet och familjen. Andra riktar blicken mot makt, krig eller det som sker när människor görs mer rotlösa och beroende. Men även när tonen blir hårdare behöver orden hålla fast vid samma grund.
Det är inte en refräng och inte ett manifest.
Men det är en hållning som ligger nära mycket av det SE försöker säga.