När du kom fick rummet svar,
på allt det tysta sinnet bar.
Du lades stilla i vår famn,
då kärlek fick sitt sanna namn.
Då vägdes annat lätt och smått,
mot allt det liv vi nu har fått.
Från denna stund fick varje dag,
sin mening bortom eget jag.
Allt det goda vi förstod,
lades varsamt i ditt blod.
Från denna stund får allt vi sår,
sin mening i den väg du går.
Väx, min blomma, väx dig fri,
bli den kraft du bär däri,
vi är frön från samma jord.
Rest av vilja, hem och tro,
du är blomman av vårt blod,
väx i sanning, väx med mod.
Du lärde stå på egna ben,
med liten fot och hjärtat rent.
Du såg på världen, klar och sann,
som endast barnets öga kan.
Din vilja låg i varje svar,
en liten eld som stannat kvar.
Och lågan växte i ditt bröst,
och fick med tiden egen röst.
Det vi gav av hem och sed,
skall följa dig, ej tynga ned.
Det får slå ut, så stort och fritt,
det får sitt liv när det blir ditt!
Väx, min blomma, väx dig fri,
bli den kraft du bär däri,
vi är frön från samma jord.
Rest av vilja, hem och tro,
du är blomman av vårt blod,
väx i sanning, väx med mod.
Gå nu längre, gå med frid,
in i ansvar, år och tid.
Du skall bära med din arm,
hålla liv vid egen barm.
När livet river, kallt och hårt,
finns här en dörr som öppen står.
Din rot äR fäst i hemmets jord,
den ger dig tyngd i liv och ord.
Väx, min blomma, väx dig fri,
bli den kraft du bär däri,
vi är frön från samma jord.
Rest av vilja, hem och tro,
du är blomman av vårt blod,
står i sanning, står med mod.