SE är ett virtuellt band.
Det är inte något vi försöker dölja och inte heller en detalj som behöver ursäktas. Det är en del av själva projektets idé.
Ny teknik gör det möjligt att bygga en sammanhängande värld där musik, texter, bilder och karaktärer möts. Men verktygen förändrar inte den grundläggande frågan: vad vill vi faktiskt säga?
En maskin kan hjälpa till att öppna dörrar. Den kan pröva arrangemang, ljudbilder och uttryck som annars hade tagit betydligt längre tid att utforska. Den kan ge form åt idéer och göra det möjligt att arbeta med en större palett.
Men den väljer inte riktningen.
Den avgör inte vilka ord som ska få stå kvar när en text bearbetats tjugo gånger. Den avgör inte varför en melodi känns sann och en annan känns tom. Den vet inte varför en ensam violin ibland säger mer än en hel vägg av ljud, eller varför en virveltrumma måste hålla tillbaka innan den får bryta fram.
Den bär heller inget ansvar för resultatet.
Det gör människan.
I SE används tekniken som ett verktyg bland andra. Texterna formas med avsikt. Låtarnas teman väljs inte slumpmässigt. Bildvärlden hålls samman för att den ska bära samma ton som musiken: mörk, småländsk, värdig och något tidlös utan att bli teatralisk.
De virtuella bandmedlemmarna är en del av detta. De är inte ett försök att lura någon att tro att de är verkliga personer. De är gestalter i en konstnärlig värld, med egna uttryck och roller, som hjälper till att ge projektet en tydligare identitet.
Mellan människa och maskin finns ett spänningsfält.
Där kan något nytt växa fram utan att allt gammalt måste kastas bort.